så var det. jag var den här ensamna knäppa tjej ingen tittade på när jag gick längs mitt gamla högstadies korridorer. slitna jeans, rufsigt hår, för mycket svart runt ögonen, för obrydd. varje torsdag när jag var ensam hemma, brukade jag sätta mig ute på balkongen med en kopp kaffe och en cigarett, tänka på Olle Ljungström, om det var såhär han kände. sen tog jag alltid ett bad för att dölja lukten. vissa dagar sysselsatte jag mig med långa promenader runt strömmen. där gick jag runt, runt och försökte komma på vad meningen med livet var, försökte lista ut sanningen om världen utan att drunkna i paradoxer.

mina ensamna dagar i mitt rum som jag inte hade någon helst aning om hur jag skulle fylla ut. världen kändes som konturer utan färg. det fanns en period i mitt liv då jag tappade kontrollen, när ingen såg mig, ingen pratade med mig. det kändes som att jag inte fanns. jag hade vänner, men de visste ingenting om mig. det visste inte hur det var. 

vintern kom tidigt det året. jag strövade runt och fortsatte mina funderingar. hur människor ska leva, samhället kändes inte rätt. jag tänkte på den där lärarassistenten. en gammal färglös gubbe som såg väldigt harmonisk ut. han visade en viss aktoritet fast än han var iklädd a-lagar kläder. en dag när jag tog cykeln till skolan och skulle svänga in vid kvarteret där det låg, där fanns ett spårvagnsspår. en bil kom och skulle parkera, utan att ta någon hänsyn till mig, så jag hamnade i spåret och skrapade upp mina finaste byxor. när jag reste mig och satt mig på cykeln igen såg jag vem det var. det var assistenten. han steg ut ur bilen och ignorerade mig. han visste att jag gick på skolan, han hade sett mig, det var jag helt säker på. så en dag så såg jag hans blickar. inte bara mot mig, mot andra också. det var då jag förståd att det han gjort den dagen, det hade han gjort med flit. jag var inte bara ensam, jag var hatad för något jag inte kan ändra på. jag kan inte säga förlåt för den jag är. jag berättade aldrig för någon.

jag levde länge med det. ensamheten. lärde mig att jag inte var någon. jag började till och med gilla att vara osynlig. att inte bli sedd betydde att ingen kunde röra mig och om ingen kunde röra mig så kunde ingen såra mig. jag var oövervinnlig, den starkaste i hela världen. jag behöve inte någon och jag skulle aldrig göra det. jag var 15 år och mitt liv var en skyddad verkstad för meningslöshet, i mitt rum. jag vill inte ha tabletterna, jag ville inte prata. jag ville se världen falla sönder utanför mitt rum, för jag hade allt jag behövde.

men sen så hände det och jag tror egentligen inte på ödet, men jag minns jullovet i 9:an då jag gick runt i galleriorna med en vän från klassen. jag tyckte alltid att hon luktade konstigt och man kunde aldrig riktigt lita på det som hon sade, men jag var hennes vän ändå. samma dag stöter vi på hennes gamla vän. jag ser nästan ingenting utav honom, bara skorna och jag tänkte att han måste vara vacker. det visar sig att han inte bor i min stad, men jag får tag på hans mailadress och vi pratar lite på det sättet. efter en period så tar det slut och senare får jag reda på att han träffat någon annan.

 jag kände mig sådär osynlig igen, i en värld där ingen ville ha mig. det var så det kändes i alla fall. sen kom våren, jag köpte lite nya kläder, gick runt massor, tittade på saker, fotograferade. började prata med han igen. jag skrev något galet till honom och han svarade, det var mer än vad jag trodde. vi träffade varandra. han var den första som tyckte att jag var söt. som sa det till mig. den första som sade att den tyckte om mig. det kändes bra. sen tog det slut och jag tog femhundra steg tillbaka.



          


                   idag känner jag mig som 15 år igen och jag skiter i allt.