jag tänker att jag har massor, att jag har allt, men jag har inte det. nu sitter jag mitt fulle fan och tänker på bubblorna som fastnar på dem små känsliga sensorerna, kroppen är en jävla maskin! och ni är som jag, om jag skulle prata med er skulle ni nog förstå. jag är så trött på att vara trött, och vad är det med mig egentligen. jag är ju bara en av ca 6 miljarder. jag ser en framtid där jag skulle kunna bli något stort. jag tänker på alla drömmar som svävar där ute. ingen vill vara människa, ingen vill vara dödlig, ingen vill vara vanlig. jag glömmer ju bort kärleken. jag svär åt alla helvetes moln och sedan följer jag dem hem till dig. och det är helt otroligt. jag ligger där och försöker frysa fast i parken och ser saker som man inte ser varje dag. jag blir så otroligt rädd, rädd för att någon ska se mig. jag är så rädd för att sväva iväg, jag är så fruktansvärt rädd för allt. ikväll ville jag ha din musik och jag ska aldrig mer hota med döden. jag sitter här och nöjer mig, är det så jag ville leva mitt liv? jag som alltid sa att jag skulle jaga varenda sekund. just nu är jag så inne i mitt huvud och ingen vill vara där. förbannar mig själv, förbannar allt. jag försöker förstå, sätta mig i andra skor osv, men det går inte. varför känns norrköping så tomt ikväll, som att det inte finns någon där, det har ju aldrig gjort det. var det såhär det skulle vara? såhär det skulle kännas? och om människan är en maskin, hur stänger man av? hur slutar man vara en tönt? jag ser dig och jag känner igen dig som den jag letat efter, fråga mig inte hur. jag är inte den som förstår, men jag tror det här kallas kärlek vid första ögonkastet.