Han sträcker ut sin hand för att känna, för att se om det var så. Inom mig ryggade någonting tillbaka men jag låg som förvandlad till sten. Skamen som är så ingrodd. Realisationer. En tyst önskan om att få vara som alla andra i tio sekunder. Jag förlorade en vän som var som han. Min vän som försvann i en snödriva förlänge sen och aldrig återvände. Om jag kunde säga som det var så skulle jag det. Men sanningen är att jag inte kan.