till den som flydde, till den iskalla och till den utan anledning: man spenderar en hel istid i ditt rum, den där gång när du bara skulle blunda lite och svävade iväg. jag lånade mina strumpor till dig så att du inte skulle frysa. hur smart är man när man låter världen krympa under ens fötter hela tiden? varje dag lite mindre. och jag, jag vill ju inte betyda något, jag vill inte känna att jag betyder något. jag vill inte vara någon. du tog av min osynlighetsmantel och punkterade hål i luftballongen, du tror att du är smart, eller hur? kylan som skär igenom tunna lakan i ditt rum, fräna doften av bränd mat, mörkret som tränger sig på. någonstans i mörkret fumliga fingrar, ett hjärta som vet hur det ska slå och ett annat som är trasigt. jag spelar upp gamla filmer för mig själv och varje gång jag hör ett namn dör jag lite inombords. genom tunna lakan ser allt ut som pantomim och jag tänker aldrig, aldrig i livet. och om man skulle leva ut varenda sekund, kan man vara smart då? jag sitter på en buss någonstans och tänker att om jag blundar nu så släppar jag in sommaren, faller handlöst in i den där världen som var någon annanstans där jag har kysst dig och verkligen kysst dig. men jag sitter kvar i min blåtonadevärld och tittar på det fula mönstret framför mig. jag tystar de metalliska tonerna i mitt inre, för jag är väl smart?