jag känner min steg tillbaka att känna hur det ska kännas när det känns som det känns och att äntligen känna rätt. att inte falla över som en kloss som kväver. jag lär mig att vara rädd utan att vara rädd och att inte slänga mig ut på suicidemissions (tack counter strike!). jag har hittat ett virtuellt sätt att dö på och plötsligt känns kedjerökning inte så farligt längre även om jag dör lite inombords varje gång jag känner lukten av bränt plast pressa in genom näsan och ner i lungorna. i mitt huvud har jag målt upp en bild av dig när du går iväg och du inte ens vänder dig om det känns okej.

jag slutade bry mig även om jag ville. det är som att en bit av mig dog och jag ville att den skulle göra det.