Det är som att jag glömt bort hur det är att leva. Det är bara ena dagen efter den andra. reflektioner och enkla prestationer tycks svårare på något sätt. tappade jag en bit eller har den alltid saknats? om vi är djur, varför gör det ont att älska och sakna någon? ibland känns det som att det är det som håller mig ihop, jag var ju alltid den som väntade. du tror det är lätt att skapa ekon att se din rygg när du går ut för dörren, du anar inte hur svårt det är. om du vänder dig tll mig så är mina fickor tomma, lika tomma som dina fickor är för mig, det är därför jag måste observera din rygg. jag lägger ut mig och låter alla känslor trampa ner mig tills jag blir platt. nöjer mig med kittlande känslor som skor som inte sitter fast ordenligt på foten. nöjer mig med värmen från mitt kaffe. och din rygg förstås.