Jag tappade ordet, det fastnade i osäkerheten eller kanske i helheten. Som en reflektion av något man aldrig lära sig tycka om, men din natur facinerar mig. Den lilla flickan med trasigt, fläckigt hår och stora klumpiga händer. Hon som inte vet hur man ska använda orden rätt. Den lilla flickan som blivit slagen av sömnen och överlevt. Den lilla flickan som fick allt hon någonsin kunnat önska sig, men aldrig fann ett sätt för att uttrycka det. Flickan som nu är stor och som skulle kunna bli löjligt jävla äckel-kär, just av en sådan anledning. Vi dansar och Det är tortyr. En alldeles för otillräcklig själ. Och vem försöker jag lura? Jag är inte gjord av sten.