liljorna på andra sidan staketet
en uppdelad natt, jag trodde att jag var ensam när jag dansade genom staden. ett vitt ljussken som förvandlas till rött. gas och känslan av att vara omringad. det är mitt enda problem, vart man ska hitta tröst och du har kommit lång väg, jag stannar här. jag kommer tala för att bevisa att jag förtjänar ett namn. sträck ut händerna över den delade natten, vi är ensamna och det skär genom allt som är lågt. jag trodde jag var ensam när jag dansade genom staden. jag är bara en linje, jag slösar bort min tid med att leta för att hitta den villkorslösa kärleken. man ramlar så lätt och allt jag har kvar nu är gräs och sten. jag trodde jag var ensam när jag dansade genom staden.
gamla tankar.
tack, spanien.
Jag har slitit, insomnia och långa blinkande korridorer. trodde igår var en bra dag, det blev bara massa jobb. det blir svårt när man också försökt att undvika något och lyckats, för att sedan göra det. Men jag kan inte, det går inte. jag är inte stark, jag väger bara 53kg för guds skull. Och så är jag rädd, för jag är bara där för att du inte kan och det är knappt så jag kan, så hur gör vi det här? Om du ramlar så dör ju du och förmodligen jag med.
magsår.
död och sommar, så känns det. tomma blickar som väntar på slutet, som längtar. man ser det nu, man ser hur oro över döden har lagt beslag på huden. oron har alltid funnits där, ända sen det första andetaget, den har bara inte varit lika påtaglig som nu. när man är 25 år har man hela livet framför sig, nu handlar det om dagar. oron kryper ut i huden, lägger sig som små veck runt alla fina muskler. ingen vill säga det eller kanske se det, men sanningen är att vi ruttnar, sakta men säkert och det är rädslan över döden. jag känner mig torr inombords, när jag kommer hem. när jag hostar kan jag känna smaken av död hud. jag måste se när de äter, allting luktar så gott, men hur hungern än ter sig kan jag inte förmå mig själv att äta deras mat, även om jag får. så jag lovade mig själv att jag aldrig skulle göra det heller. häromdagen bröt jag mor reglerna. jag åt lite ägg. Jag vet inte vad som hände... Börjar jag sluta bry mig? Jag vill inte det.
Något jag aldrig skulle göra
frustrationer över enkelheten i spelet, så lätt att det blir svårt att låta bli.
men det går inte, kanske inte ens om tre år. mitt sunda förnuft har börjat att motarbeta detta nonsens, smarta människor skulle inte motarbeta det sunda förnuftet. men i mitt fall är det rädslan, fegheten över blickar.
"jasså, det är ni..."
det var just den frasen som fick det att vrida och vända sig i magen, hur beroende och påverkad man är av andras åsikter. livet är lite för kort för det. men jag klättrar inte över lik för kärlekens skull.
ibland
ibland hatar jag dig verkligen, ibland kan jag inte älska någon mer, ibland tänker jag på hur mycket du har brutit ner mig, ibland tänker jag på hur mycket du har byggt upp mig, Ibland förstår jag inte hur jag någonsin skulle kunna ha tyckt om dig, ibland finns det inget självklarare, ibland känns det som att jag kan hitta så mycket bättre, ibland tror jag att det inte finns någon annan, Ibland tycker jag att du borde ha tagit tillbaka mig när jag bad dig om det för att jag vet att vi hade kunnat hitta tillbaka, ibland tycker jag att det är skönt att inte vara din, ibland undrar jag om du visste hur mycket du sårade mig stundtals, ibland undrar jag om du någonsin förståd hur lycklig du kunde göra mig, jag undrar om du vet att allt jag inte har, det har jag hos dig. Jag visste inte varför du var så viktigt, varför jag inte kommer släppa dig någonsin, jag har äntligen hittat orden.
Du är min inspiration till att leva.
gamla tankar.
tack, spanien.
Jag har slitit, insomnia och långa blinkande korridorer. trodde igår var en bra dag, det blev bara massa jobb. det blir svårt när man också försökt att undvika något och lyckats, för att sedan göra det. Men jag kan inte, det går inte. jag är inte stark, jag väger bara 53kg för guds skull. Och så är jag rädd, för jag är bara där för att du inte kan och det är knappt så jag kan, så hur gör vi det här? Om du ramlar så dör ju du och förmodligen jag med.
magsår.
död och sommar, så känns det. tomma blickar som väntar på slutet, som längtar. man ser det nu, man ser hur oro över döden har lagt beslag på huden. oron har alltid funnits där, ända sen det första andetaget, den har bara inte varit lika påtaglig som nu. när man är 25 år har man hela livet framför sig, nu handlar det om dagar. oron kryper ut i huden, lägger sig som små veck runt alla fina muskler. ingen vill säga det eller kanske se det, men sanningen är att vi ruttnar, sakta men säkert och det är rädslan över döden. jag känner mig torr inombords, när jag kommer hem. när jag hostar kan jag känna smaken av död hud. jag måste se när de äter, allting luktar så gott, men hur hungern än ter sig kan jag inte förmå mig själv att äta deras mat, även om jag får. så jag lovade mig själv att jag aldrig skulle göra det heller. häromdagen bröt jag mor reglerna. jag åt lite ägg. Jag vet inte vad som hände... Börjar jag sluta bry mig? Jag vill inte det.
Något jag aldrig skulle göra
frustrationer över enkelheten i spelet, så lätt att det blir svårt att låta bli.
men det går inte, kanske inte ens om tre år. mitt sunda förnuft har börjat att motarbeta detta nonsens, smarta människor skulle inte motarbeta det sunda förnuftet. men i mitt fall är det rädslan, fegheten över blickar.
"jasså, det är ni..."
det var just den frasen som fick det att vrida och vända sig i magen, hur beroende och påverkad man är av andras åsikter. livet är lite för kort för det. men jag klättrar inte över lik för kärlekens skull.
ibland
ibland hatar jag dig verkligen, ibland kan jag inte älska någon mer, ibland tänker jag på hur mycket du har brutit ner mig, ibland tänker jag på hur mycket du har byggt upp mig, Ibland förstår jag inte hur jag någonsin skulle kunna ha tyckt om dig, ibland finns det inget självklarare, ibland känns det som att jag kan hitta så mycket bättre, ibland tror jag att det inte finns någon annan, Ibland tycker jag att du borde ha tagit tillbaka mig när jag bad dig om det för att jag vet att vi hade kunnat hitta tillbaka, ibland tycker jag att det är skönt att inte vara din, ibland undrar jag om du visste hur mycket du sårade mig stundtals, ibland undrar jag om du någonsin förståd hur lycklig du kunde göra mig, jag undrar om du vet att allt jag inte har, det har jag hos dig. Jag visste inte varför du var så viktigt, varför jag inte kommer släppa dig någonsin, jag har äntligen hittat orden.
Du är min inspiration till att leva.
Kommentarer
Trackback
