jag går in i mitt rum och det är kallt. jag somnar. när jag väl orkar har jorden vridit sig ett varv och jag befinner mig i den där extaskänslan som får hjärtat att öppna sig och släppa in varma ringande toner. sånt som ska påmina en om att man ingenting är. det handlar ju om att försöka gå rakt och inte vika av. det är väl bara att följa linjerna? jag följer hennes blick som fastnar på min hals, jag hittar på en ursäkt, en svordom i tankarna och sen när hon inte ser ler jag lite. idag är allt lite extra långsamt. jag vill skrika. tacka gudarna för rödvin och äckliga mozarellapajer.

som salt, fast, sött, fast beskt, fast surt, fast pyttipanna, fast nonsens eller alltså ingenting.
grannarna knullar igen, och tjaa, jag förstår ju. haha.