det påminner så mycket. dem gångerna man satt i bilen, den mörka himmelen och orangt ljus som smeker ansiktet och förvandlar ögonen till koppar var femte sekund som bilen kör förbi lyktstolpen. tankar om kärlek i ett hav av hat. ungefär så. tankar som får mig att vilja brinna upp inifrån. jag orkar inte längre förstå mig själv, så jag tänker inte göra det heller. jag glömmer bort hur bra vissa saker kan vara. det skulle ha varit en magisk kväll och ändå drar jag mig till hörnen med ett krampaktigt grepp om flaskan och letar efter små kryphål, så att man kan fly en stund. jag fick en önskan, men jag kunde önska det jag vill ha allra mest. så jag önskade mig något annat, samma som jag önskade när jag frös fast i parken. och fastän ingen vet något om sådant där, så kommer det bli bra.