Handlar om bajs, bajs och bajs...
lite om livet på andra sidan och hur det är att vara hungrig och kanske lite störd i huvet också.
nothing gold can stay
jag låter vattnet rulla ner för min hud, låter värmen krypa in under huden. försöker att inte låta mig själv påverkas av den lilla svarta dosan. spelar farliga spel med mig själv i tankarna som glider någonstans söderut. jag var full men det känns som länge sen, vad spelar det för roll? rullar tummarna, vänder blicken neråt, det är lättare att ljuga för andra, svårare när man inte vill vara ärlig mot sig själv. jag har glömt bort det där, för jag tänker aldrig "aldrig i livet", jag flyter med tills det är försent. jag var full men det känns verkligen som länge sen, fast det skulle också kunna ha varit igår, mitt fladderhjärta fladdrade iväg, lägg din hand ovanpå, håll koll på den. jag är inte som dem, som dem som bryr sig, om sagor och sånt. perfekta början, lyckliga slut. Så när jag önskar, så önskar jag att få vara fri.
jag sitter full i en park utomlands och jag hör inte hemma någonstans. någon måste mena något med någonting någon gång. det är så fel, så fel som något kan bli och andra kärleksförklaringar. du pratar ett främmande språk, du är så fri. jag vandrar bort nu, 10 minuter äldre, ut ur deras liv och kanske, men bara kanske, in i mitt egna. mitt hjärta fladdrar som fjärilsvingar en vacker sommardag under perfekta omständigheter, det är väl såhär det känns när man är fri. förlåt, våra kroppar var avdomnade, ostadiga, du håller mig hårt och jag hittar inte rädslan i dina ögon. året är ett jämt tal, det är tråkigt att hamna i ett mönster och vi har regn i håret. skärp dig. ibland glömmer jag vad du är, hur kan jag mäta mig med dig? dina ögon fångar upp ljus som bildar röda sjöar under ögonlocken, jag kan höra dig andas, känna dina varma händer. känner mig dum över dumheten i sig som fick mig att känna mig dum. ignorerar din värld av kvalster, damm och vinyl. det handlar om att fånga dem när dem inte förstår. i karikatyrvärlden. guld, silverstänken är avlägsna nu, avlägset. verkligheten som förvandlas till en avlägsen planet. och så du. försvinner in i atmosfären som sanningen du aldrig kommer fånga. det sprakar när du andas tungt, en trygghet genom genom plastdosor. berusande kyla från din rygg som en syndaflod som uppslukar sängen, saltkristallerna i ditt hår som glittrar från ljuset utanför fönstret när du skriver ditt namn på immiga glas, du älskar osynliga spår som du lämnar och sen försvinner du bland betongblock och bilar, jag kan se att du ler. jag ljuger för mig själv, att jag gjorde vad som helst. bara för kärlekens skull.
jag går in i mitt rum och det är kallt. jag somnar. när jag väl orkar har jorden vridit sig ett varv och jag befinner mig i den där extaskänslan som får hjärtat att öppna sig och släppa in varma ringande toner. sånt som ska påmina en om att man ingenting är. det handlar ju om att försöka gå rakt och inte vika av. det är väl bara att följa linjerna? jag följer hennes blick som fastnar på min hals, jag hittar på en ursäkt, en svordom i tankarna och sen när hon inte ser ler jag lite. idag är allt lite extra långsamt. jag vill skrika. tacka gudarna för rödvin och äckliga mozarellapajer.
som salt, fast, sött, fast beskt, fast surt, fast pyttipanna, fast nonsens eller alltså ingenting. grannarna knullar igen, och tjaa, jag förstår ju. haha.
jag ringer och är glad över att få höra din röst fast den är iskall och det var då jag bestämde mig för att det inte fanns någon mening med att forstätta försöka så vad gör jag nu jo jag försöker hitta vad som helst som kan ge mig en kick och forfarande rastlöshet osv jag har i alla fall lyckats ta mig upp ur sängen men jag kan inte kontrollera mitt hopp mina drömmar jag kan inte äta jag kan inte sova jag kan inte göra någonting och fan där sprack ännu en spegel du lämnade mig vind för våg det var det bästa någonsin bästa bästa någonsin
sakta ner sakta ner annars kommer du köra in i väggen och vad gör du egentligen när du rider på vågen av gamla förlorade röda rosor och sen sköljer du bort allt på fest men tänk om du skulle röra dig mot kollisionen och inte missa det finns ju bara så mycket att dölja om sig själv innan det spricker som ljudet av ditt skratt som skär igenom atmosfären
hur fan kan du vara så säker på dig själv du förstör förstör det finns ju fortfarande platser kvar någonstans i oändligheten så tala aldrig om för mig att det inte går jag var bara 19 år för inte så länge sen varför skulle 20 vara annorlunda jag trodde verkligen att du hade det men kom ihåg mig när du känner dig fast frusen kom se vad som finns kvar av mig vad som finns kvar av mig då
ensam med alldeles för mycket genorösitet teatermasken av hostilitet attraherar angreppen som sker ofrekvent och dem som kom för att besegra behöver styrka men skadan stannar kvar samlas kan fortfarande röra honom till tårar behöll något slags sinne för humor jag tänker på dessa dagar när jag vaknar från mardrömmarnas land och du inte är där men jag är inte kär
så hur många har kollat och återvänt jag kan inte hålla emot måste röra mig fast jag inte borde som något vackert giftigt spännande farligt äckligt grasiöst och ouch du svider i mina ögon baby kom in till min värld så jag kan visa dig hoppa ner i min säng så jag får lära känna dig men begär inget för det finns inget jag kan ge dig
han tar av sig tröjan han är skapad som en gud och hennes läppar sprack nu blöder hon ihjäl du brände hål där någonstans och min dröm är din det var så som dem sa (det kallas svinn) det känns som jag har feber och jag skulle vilja glida som du tänk att få vara så hal att jag snubblar över allt du säger och jag skakar när du försöker förstå mig jag är en uttråkad ängel och du en djävul som menar väl kan det bli bättre
nu ska jag gå gå tills hjärtat öppnar sig jag går utanför och jag ska skrika så att alla hör att jag är en sån som klarar sig och det finns inget här som skrämmer mig så jag kysser sagorna farväl och låter golvet öppna sin famn för jag är allt men jag är inget när det kommer till skotten i turin och det fanns inget mod när jag ville be dig bli kvar för jag har för många hål i huvudet för många hål i hjärtat
nu är det nog nu måste gud uppfinna något nytt som gör det lätt för dem som väntar för dem som faktiskt orkar vänta när jag är ensam i mitt rum och drömmer om dig vad kan jag göra och här har du varsågod mitt hjärta på ett silverfat lite sommar på det här och det hade varit perfekt
det påminner så mycket. dem gångerna man satt i bilen, den mörka himmelen och orangt ljus som smeker ansiktet och förvandlar ögonen till koppar var femte sekund som bilen kör förbi lyktstolpen. tankar om kärlek i ett hav av hat. ungefär så. tankar som får mig att vilja brinna upp inifrån. jag orkar inte längre förstå mig själv, så jag tänker inte göra det heller. jag glömmer bort hur bra vissa saker kan vara. det skulle ha varit en magisk kväll och ändå drar jag mig till hörnen med ett krampaktigt grepp om flaskan och letar efter små kryphål, så att man kan fly en stund. jag fick en önskan, men jag kunde önska det jag vill ha allra mest. så jag önskade mig något annat, samma som jag önskade när jag frös fast i parken. och fastän ingen vet något om sådant där, så kommer det bli bra.
det här är kärlek och jag kommer inte undan. när himlen darrar i tackt till hjärtat och siluetterna säger allt mellan himmel och jord. när fantasin krockar med tragedin. när jag vill allt och inget, när verkligheten krockar med drömmarna, där jag möter din blick och du är ingenting. jag har melodin, men ingen som vet vart den kommer ifrån. jag går steg efter steg, park efter park, hjärta efter hjärta och det låter som en melodi. när rädslan tar över instinkter säger mer än ord, saknad. mina coca cola tankar, dina stumma ord. skrattet som ekar i allt som kan gå sönder. inget är vackert om det inte låter som ett kras. ord som söndras i extas i det andra säger är, som inte är, så varför kan inte jag säga som det är. när stjärnor darrar, dansar i extas, till takten av mina ojämna hjärtslag. det ringande ljudet av skratt som låter som en melodi. jag bryr mig inte om sånt, som bryr andra, som bryr sig. och det är allt och ingenting, för det är så när man dansar ojämnt, som mina hjärtslag till rymdens alla stjärnor, som darra i takt till mitt hjärta. som något som söndras ut, utan att gå sönder. som ett extas, som kärlek utan ord och ord utan kärlek. eller kärlek utan kärlek. som något vackert som går sönder utan att någonsin varit vackert.
till den som flydde, till den iskalla och till den utan anledning: man spenderar en hel istid i ditt rum, den där gång när du bara skulle blunda lite och svävade iväg. jag lånade mina strumpor till dig så att du inte skulle frysa. hur smart är man när man låter världen krympa under ens fötter hela tiden? varje dag lite mindre. och jag, jag vill ju inte betyda något, jag vill inte känna att jag betyder något. jag vill inte vara någon. du tog av min osynlighetsmantel och punkterade hål i luftballongen, du tror att du är smart, eller hur? kylan som skär igenom tunna lakan i ditt rum, fräna doften av bränd mat, mörkret som tränger sig på. någonstans i mörkret fumliga fingrar, ett hjärta som vet hur det ska slå och ett annat som är trasigt. jag spelar upp gamla filmer för mig själv och varje gång jag hör ett namn dör jag lite inombords. genom tunna lakan ser allt ut som pantomim och jag tänker aldrig, aldrig i livet. och om man skulle leva ut varenda sekund, kan man vara smart då? jag sitter på en buss någonstans och tänker att om jag blundar nu så släppar jag in sommaren, faller handlöst in i den där världen som var någon annanstans där jag har kysst dig och verkligen kysst dig. men jag sitter kvar i min blåtonadevärld och tittar på det fula mönstret framför mig. jag tystar de metalliska tonerna i mitt inre, för jag är väl smart?
