nära där du bor på våren brukar det växa magnolior. så nära att det nästan gör lite ont var du en gång. och för mycket länge sen dansade grus under skorna när fötterna flyr över marken och man önskade att man var osynlig. väldigt nära. jag brukade lägga mig i parkerna som hösten förvandlat till ödeöar. kollade på alla rosa, lila moln som verkade vara på väg hem till dig. tillfällen man önskade att man kunde vara nära. jag kan inte gå där längre. mitt hjärta dunkar alldeles för snabbt och jag måste springa. men hellre det än att minnas en dag och känna sig tom. för att man blivit gammal. så nära är det. och det värsta är inte att ångra något. det värsta är att du behöver inte göra någonting. det är jag som måste göra ingenting.