äntligen
du kan
det är över nu och jag får äntligen andas igen. jag är rädd för att det ska ta slut. molnen verkar lättare än vanligt. ljuset mjukare. lugnande medel. smutsig natur. en och en annan alkis. plastblommor och Hannas Bar. tunnelbaneljus och trötta ögon. varje dag ett steg närmare men det är bäst att låta bli.
det går en osynlig gräns
det ligger fimpar på golvet.
ljusfläckarna framför ögonen gör det svårare att se.
mitt huvud är fyllt med anteckningar från gårdagen.
vad var det han sa?
i mitt huvud förvandlades en fantasi till någon slags mardröm.
jag vaknar med minnen om fotografier och askar.
längst bak i huvudet förvirring men den tåls inte att tänka på.
när man är full är skillnaden mellan verklighet och fantasi hårfin.
det snurrar under fötterna.
rör mig långsamt fast jag försöker röra mig snabbt.
hinna slinka iväg.
försent.
fastnade där igen och zickzackade mig ut i verkligheten.
fast inte hem.
jag räknar tre fyra fem.
det är inte slagen som känns.
det går en osynlig gräns
too weird to live and too rare to die
jag har damm under ögonlocken. väldigt fin. jag önskar att jag var cool. eller fin. damm i hjärtat. just det. jag försöker lista ut livets koder. klarar inte riktigt av det. har aldrig varit bra på sådant man egentligen borde vara bra på. ibland när tomheten tar över. sammanstråla. fyfan håll käften bara. change your heart. jag känner mig äcklad. I need your loving like the sunshine. vad är det för fel på mig och verkligheten och varför får jag ingen kontakt? everybody's got to learn sometime. jag försöker leva mitt liv som i en saga ungefär. det är jävligt fel. exakt. alltid samma tid samma spår. läskigt. damm som i minnen. damm som i rutiner. har du den där känslan? av att något ändrades fast allt är likadant. av at något avgörande hände när vi var ouppmärksamma. att någonting försvann. December och jag fattar ett svårt beslut. jag kan förstå nu och det äcklar mig. för att jag egentligen inte förstår. jag känner mig glad. fulländad och färdig. jag känner mig äcklad och jag känner mig förvirrad men jag antar at de inte gör något.
something good can work
idag kände jag för att bryta ihop mitt på drottninggatan. när man varit stark ett tag och man håller igen, man håller igen allt, varje gång. i ett halvår har jag velat gå bärsärkagång. men inte för att jag är arg eller så, mest tvärtom. jag tänker att jag kan ta ett steg i taget och vara bestämd, jag har nog aldrig varit såhär bestämd faktiskt. jag vet ju att jag bara inte kan. det positiva med att inte gå ut är att man slipper allt det där äckliga. mina tankar rullar på i den banan och jag känner mig ofattbart naturlig på något sätt. jag kan se allt. ångest över att jag kanske gjorde något fel. en klänning räddar mig, fast den var alldeles för liten och ful. jag gjorde inget fel. jag hatar verkligen den där jävla blicken du gav mig. om sanningen är att man styr sina tankar och känslor, varför finns det då dåliga dagar? och varför känns det alltid på samma plats? är det kroppens fel? ibland önskar jag att jag kunde vara som du.
snart
nära där du bor på våren brukar det växa magnolior. så nära att det nästan gör lite ont var du en gång. och för mycket länge sen dansade grus under skorna när fötterna flyr över marken och man önskade att man var osynlig. väldigt nära. jag brukade lägga mig i parkerna som hösten förvandlat till ödeöar. kollade på alla rosa, lila moln som verkade vara på väg hem till dig. tillfällen man önskade att man kunde vara nära. jag kan inte gå där längre. mitt hjärta dunkar alldeles för snabbt och jag måste springa. men hellre det än att minnas en dag och känna sig tom. för att man blivit gammal. så nära är det. och det värsta är inte att ångra något. det värsta är att du behöver inte göra någonting. det är jag som måste göra ingenting.
svin
jag kom på de där med mig själv. när jag tänkte hur det kunde vara och så kom jag på att det är verkligen ine så jag skulle vilja ha det. inte alls.
