idag kände jag för att bryta ihop mitt på drottninggatan. när man varit stark ett tag och man håller igen, man håller igen allt, varje gång. i ett halvår har jag velat gå bärsärkagång. men inte för att jag är arg eller så, mest tvärtom. jag tänker att jag kan ta ett steg i taget och vara bestämd, jag har nog aldrig varit såhär bestämd faktiskt. jag vet ju att jag bara inte kan. det positiva med att inte gå ut är att man slipper allt det där äckliga. mina tankar rullar på i den banan och jag känner mig ofattbart naturlig på något sätt. jag kan se allt. ångest över att jag kanske gjorde något fel. en klänning räddar mig, fast den var alldeles för liten och ful. jag gjorde inget fel. jag hatar verkligen den där jävla blicken du gav mig. om sanningen är att man styr sina tankar och känslor, varför finns det då dåliga dagar? och varför känns det alltid på samma plats? är det kroppens fel? ibland önskar jag att jag kunde vara som du.