vi är ensamma människor, men nu är vi i alla fall ensamma tillsammans. vi dricker rödvin och pratar om livets paradoxer. jag känner att jag är på ett bra ställe nu. bara tomheten som ligger där över att inte kunna bestämma vad man ska fylla det med, vad som är viktigt i ens liv just nu. det är det med friheten att det är ett enormt ansvar. det är så lätt att bara kasta bort allting, svårare att göra något som betyder, svårt att hitta det som betyder. och när man väl gör det så tar det slut och man vet hur det tar slut. med ett jävla kras. och det är därför jag är avskräckt ifrån det. men det är väl svårt att förstå kanske. jag var ouppmärksam och någonting försvann.