skummar igenom där tårar en gång förvandlat ord till otydliga figurer. det är som att flyga. hur liv förändrats i vacuum av förvridna ideal. ögonen som fastnade på en ryggtavla, kan det vänta tills imorgon? sagor om rökridåer, men jag orkar inte bry mig om sån skit längre. sensommardagar, lära sig hur man förlorar. ett leende vissnar, vittrar bort och får ansiktet att falla sönder och samman. ögon som krossar allt. den bortglömda poeten. nej, han hade levt alldeles för promiskuöst för att få kallas för poet och allt jag kunde tänka på var järnvägsspåren och tågen. gräver bland papper, söker ett mönster, har jag missat något? det känns svårt att tro att man suttit ihop en gång, att allt har varit stjärnstoft. när blev jag så känslokall? jag har lärt mig nu. jag krossar fönstret och äter upp skärvorna. någon gång måste man ju lära sig leva i samtiden. jag glömmer bort att andas ibland och på nätterna kan jag inte sova för mitt hjärta slår ojämnt. utanför fönstret lyser röda neonljus, gula ljus från tågen som rullar förbi och jag tänker att det är så pulsen ska slå. försöker minnas hans tunna röst, men orden försvann mellan sus, dus och gula ljus. en gång bröt han båda händerna och på köpet fick han en streckkod på pannan (istället för pärlor). livet är väl inte detsamma som det hade varit. jag skrattar som för att tänka högt; Du Har Så Fel. Äntligen.