jag har många bra vänner, men det finns en person som jag inte träffat på jättelänge, jag brukar höra hennes röst i mitt huvud, hon har liksom blivit som mitt samvete och även fast vi inte kände varandra så länge, så kände vi varandra väldigt väl. vi hörs inte så ofta och vi har inte setts på ett halvår, det är så mycket jag har missat och ändå känns det som att om jag skulle träffa henne nu så skulle det kännas som igår (med undantaget att vi skulle förmodligen prata varandra till döds). det värsta med saknaden är alla saker man missar i någons liv, att aldrig kunna vara där, men jag tror att hon vet att jag alltid finns. och jag vet att hon finns där för mig också, för hon har ett stort hjärta. ibland undrar jag om hon kommer hitta någon som verkligen förtjänar det, eller ens orkar bära det.

fuck it. kärlek, det är musik. det är när våra blickar möts när jag rör din hand när du ler mot mig bara mig. i mitt huvud kan jag föreställa mig hur musiken spelas, du närmar dig, sen dansar vi. det är alla tecken överallt, som påminer om dig, som pekar mot dig. det är allt du inte säger, du inte gör när alla andra är i närheten, ord som är till bara för mig. det är när tiden börjar gå baklänges, helt plötsligt förstår man och hjärtat kan inte säga nej längre. när drömmar och fantasier möter verkligheten. det pirrar i fingerspetsarna och man kan inte längre hålla emot. när man vill krypa ner i någons säng och bli en del av deras värld, se allt dem ser. när man inte bryr sig riktigt. för det är väl så tycker jag, att vi kan mötas där alla andra möts, vi kan dansa, men vi behöver inte dansa och då kan vi dricka öl, så kan vi vara vänner.
eller älskare.

kärlek är rädsla. rädsla för en annan person. att vara rädd för att dennehar allt man inte själv har. vara rädd för att inte kunna leva utan den här vackra människan. rädsla för att aldrig kunna räcka till. kärlek är allt och ingenting. kärlek är sällsynt, det är inte varje dag man träffar någon man skulle kunna göra vad som helst för. kärlek är komplicerat. den man älskar kan man inte leva utan, men man kan lära sig det ändå, lära sig leva med saknaden. för att man älskar så mycket. kärlek är när du blir mitt sår och jag blöder ihjäl. kärlek är rädsla, rädsla är dumt.

gömmer mig bakom murar av snö, gamla minnen, vackra tankar. igen. någonstans i mörkret öppnas nya vyer, korridorer in till en annan del av någon annanstans. jag andas tyngre för att jag glömmer bort vem jag är, vart jag är, vart är vi påväg? jag väntar tyst på magin, väntar på att få domna bort. genom en kylig vind under en stjärnklar himmel, det gula ljuset som förvränger allt. jag svävar hem i det vacuum du lämnade kvar i oktober. jag antar att du är borta nu.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

så var det. jag var den här ensamna knäppa tjej ingen tittade på när jag gick längs mitt gamla högstadies korridorer. slitna jeans, rufsigt hår, för mycket svart runt ögonen, för obrydd. varje torsdag när jag var ensam hemma, brukade jag sätta mig ute på balkongen med en kopp kaffe och en cigarett, tänka på Olle Ljungström, om det var såhär han kände. sen tog jag alltid ett bad för att dölja lukten. vissa dagar sysselsatte jag mig med långa promenader runt strömmen. där gick jag runt, runt och försökte komma på vad meningen med livet var, försökte lista ut sanningen om världen utan att drunkna i paradoxer.

mina ensamna dagar i mitt rum som jag inte hade någon helst aning om hur jag skulle fylla ut. världen kändes som konturer utan färg. det fanns en period i mitt liv då jag tappade kontrollen, när ingen såg mig, ingen pratade med mig. det kändes som att jag inte fanns. jag hade vänner, men de visste ingenting om mig. det visste inte hur det var. 

vintern kom tidigt det året. jag strövade runt och fortsatte mina funderingar. hur människor ska leva, samhället kändes inte rätt. jag tänkte på den där lärarassistenten. en gammal färglös gubbe som såg väldigt harmonisk ut. han visade en viss aktoritet fast än han var iklädd a-lagar kläder. en dag när jag tog cykeln till skolan och skulle svänga in vid kvarteret där det låg, där fanns ett spårvagnsspår. en bil kom och skulle parkera, utan att ta någon hänsyn till mig, så jag hamnade i spåret och skrapade upp mina finaste byxor. när jag reste mig och satt mig på cykeln igen såg jag vem det var. det var assistenten. han steg ut ur bilen och ignorerade mig. han visste att jag gick på skolan, han hade sett mig, det var jag helt säker på. så en dag så såg jag hans blickar. inte bara mot mig, mot andra också. det var då jag förståd att det han gjort den dagen, det hade han gjort med flit. jag var inte bara ensam, jag var hatad för något jag inte kan ändra på. jag kan inte säga förlåt för den jag är. jag berättade aldrig för någon.

jag levde länge med det. ensamheten. lärde mig att jag inte var någon. jag började till och med gilla att vara osynlig. att inte bli sedd betydde att ingen kunde röra mig och om ingen kunde röra mig så kunde ingen såra mig. jag var oövervinnlig, den starkaste i hela världen. jag behöve inte någon och jag skulle aldrig göra det. jag var 15 år och mitt liv var en skyddad verkstad för meningslöshet, i mitt rum. jag vill inte ha tabletterna, jag ville inte prata. jag ville se världen falla sönder utanför mitt rum, för jag hade allt jag behövde.

men sen så hände det och jag tror egentligen inte på ödet, men jag minns jullovet i 9:an då jag gick runt i galleriorna med en vän från klassen. jag tyckte alltid att hon luktade konstigt och man kunde aldrig riktigt lita på det som hon sade, men jag var hennes vän ändå. samma dag stöter vi på hennes gamla vän. jag ser nästan ingenting utav honom, bara skorna och jag tänkte att han måste vara vacker. det visar sig att han inte bor i min stad, men jag får tag på hans mailadress och vi pratar lite på det sättet. efter en period så tar det slut och senare får jag reda på att han träffat någon annan.

 jag kände mig sådär osynlig igen, i en värld där ingen ville ha mig. det var så det kändes i alla fall. sen kom våren, jag köpte lite nya kläder, gick runt massor, tittade på saker, fotograferade. började prata med han igen. jag skrev något galet till honom och han svarade, det var mer än vad jag trodde. vi träffade varandra. han var den första som tyckte att jag var söt. som sa det till mig. den första som sade att den tyckte om mig. det kändes bra. sen tog det slut och jag tog femhundra steg tillbaka.



          


                   idag känner jag mig som 15 år igen och jag skiter i allt.

svarta siluetter som rör sig längst bak i tankarna, difusa av alkohol. där är dem igen, min största fans. dem dansar i takt till mina hjärtslag. dem rör sig som dimma, som fjädrar. minnen av kalla golv, långa korridorer, panikkänslan, alla ögon som stirrade när jag försökte slå mig igenom folkmassan. ord jag aldrig minns jag sa, skrek. när drömmar och verkligheten möts och jag inte kan avgöra vilket. det är något trasigt där inne, inne i huvudet. och du bara fortsätter le som att du vore fan själv, men du byte ansikte.



Bara för att jag känner mig som 15 igen.

Han sträcker ut sin hand för att känna, för att se om det var så. Inom mig ryggade någonting tillbaka men jag låg som förvandlad till sten. Skamen som är så ingrodd. Realisationer. En tyst önskan om att få vara som alla andra i tio sekunder. Jag förlorade en vän som var som han. Min vän som försvann i en snödriva förlänge sen och aldrig återvände. Om jag kunde säga som det var så skulle jag det. Men sanningen är att jag inte kan.