det är över nu och jag får äntligen andas igen. jag är rädd för att det ska ta slut. molnen verkar lättare än vanligt. ljuset mjukare. lugnande medel. smutsig natur. en och en annan alkis. plastblommor och Hannas Bar. tunnelbaneljus och trötta ögon. varje dag ett steg närmare men det är bäst att låta bli.



det går en osynlig gräns

jag har damm under ögonlocken. väldigt fin. jag önskar att jag var cool. eller fin. damm i hjärtat. just det. jag försöker lista ut livets koder. klarar inte riktigt av det. har aldrig varit bra på sådant man egentligen borde vara bra på. ibland när tomheten tar över. sammanstråla. fyfan håll käften bara. change your heart. jag känner mig äcklad. I need your loving like the sunshine. vad är det för fel på mig och verkligheten och varför får jag ingen kontakt? everybody's got to learn sometime. jag försöker leva mitt liv som i en saga ungefär. det är jävligt fel. exakt. alltid samma tid samma spår. läskigt. damm som i minnen. damm som i rutiner. har du den där känslan? av att något ändrades fast allt är likadant. av at något avgörande hände när vi var ouppmärksamma. att någonting försvann. December och jag fattar ett svårt beslut. jag kan förstå nu och det äcklar mig. för att jag egentligen inte förstår. jag känner mig glad. fulländad och färdig. jag känner mig äcklad och jag känner mig förvirrad men jag antar at de inte gör något.

nära där du bor på våren brukar det växa magnolior. så nära att det nästan gör lite ont var du en gång. och för mycket länge sen dansade grus under skorna när fötterna flyr över marken och man önskade att man var osynlig. väldigt nära. jag brukade lägga mig i parkerna som hösten förvandlat till ödeöar. kollade på alla rosa, lila moln som verkade vara på väg hem till dig. tillfällen man önskade att man kunde vara nära. jag kan inte gå där längre. mitt hjärta dunkar alldeles för snabbt och jag måste springa. men hellre det än att minnas en dag och känna sig tom. för att man blivit gammal. så nära är det. och det värsta är inte att ångra något. det värsta är att du behöver inte göra någonting. det är jag som måste göra ingenting.

jag kom på de där med mig själv. när jag tänkte hur det kunde vara och så kom jag på att det är verkligen ine så jag skulle vilja ha det. inte alls.

Så var det så. Dem satt runt det blåa bordet i köket som var upplyst av det sterila ljuset som kom ifrån den billiga IKEA-lampan. Självmords-söndag och två shotglas med mintu hade ställts på bordet. Dem behövde lite värme i magen, i hjärtat, "jag behöver en kram" säger hon, fast ingenting är fel. Sedan krälar de ut, ut ur sina skal. Några blinkande ljus senare och hon står i mitten av rummet i tonårsdrömmen och önskade att hon fick se när magin fick hennes ögon att skifta från blått till grönt till rött. till svart. Hon önskade att hon fick vara 15 igen och att allt var första gången, inget kändes så hemskt då. Nu kan allt vara sista gången. Dem pratar igen, den ena bättre, den andre sämre. Om man ändå hade något, något som var kristallklart.

jag är trött på att vara en löjlig fantasi. jag skakar för att jag vet och jag borde inte. för jag bryr mig inte eller jag vill intala mig. vill sätta igång med min dag. har ätit panpizza och är trött på livet. jag har varit bakis i 2 dagar. jag vill bara att det ska gå över. min lugg har växt över ögonen, jag kan inte se.

jag går ut tar en cigg tar ett steg står inte i vägen känner känslan känner kylan ensamheten kryper in igen helvete att det ska vara så bara för att man inte tränade en dag känner känslan av att känna det oundvikliga försöker förstå hur det var igår försöker minnas att förstå ett glas två glas tle glas fibla glas det försvinner igen ensamheten kryper på ögonen stirrar tungan fastnar hjärtat har fastnat sedan orden i tankarna som låter rätt men försvinner försöker fortfarande minnas hur det var igår försöker gå rakt igen men jag klär så bra i dina tankar och ensamheten tränger sig på igen jag försöker fortfarande jag ringer men helvete vad svårt och tankställningarna mot sig själv att hela tiden gå rakt precis som igår jag försöker förstå men det tar stop där någonstans och så ensamheten igen det tränger sig på minnen från igår fastnade någonstans som man gör ibland ser ljusen som reflekteras i mitt inre jag glömmer orden som jag ska försöka mig på för att minnas hur man förstår och ensamheten tränger sig på. ett.två.tre.fyra. Helvete.

jag ska krossa allt. jag har varit alldeles för tolerant, låtit människor få leka med mina känslor, trampa på mitt hjärta. gett alldeles för mycket tillit till folk som bevisat att dem inte förtjänar det. tack, det här var allt jag behövde för att kunna slå mig fri, för att bli den jag var. jag har förlorat 3 år på att idealisera skit. (hur känns det att ha krossat en människa i små bitar?).  jag känner mig korkad, men nu kan jag i alla fall tänka klart, koppla upp mig själv till verkligheten. du har bränt din sista bro nu. det är en konstig känsla det där. Att vara så arg, men ändå så fruktansvärt jävla glad.

skummar igenom där tårar en gång förvandlat ord till otydliga figurer. det är som att flyga. hur liv förändrats i vacuum av förvridna ideal. ögonen som fastnade på en ryggtavla, kan det vänta tills imorgon? sagor om rökridåer, men jag orkar inte bry mig om sån skit längre. sensommardagar, lära sig hur man förlorar. ett leende vissnar, vittrar bort och får ansiktet att falla sönder och samman. ögon som krossar allt. den bortglömda poeten. nej, han hade levt alldeles för promiskuöst för att få kallas för poet och allt jag kunde tänka på var järnvägsspåren och tågen. gräver bland papper, söker ett mönster, har jag missat något? det känns svårt att tro att man suttit ihop en gång, att allt har varit stjärnstoft. när blev jag så känslokall? jag har lärt mig nu. jag krossar fönstret och äter upp skärvorna. någon gång måste man ju lära sig leva i samtiden. jag glömmer bort att andas ibland och på nätterna kan jag inte sova för mitt hjärta slår ojämnt. utanför fönstret lyser röda neonljus, gula ljus från tågen som rullar förbi och jag tänker att det är så pulsen ska slå. försöker minnas hans tunna röst, men orden försvann mellan sus, dus och gula ljus. en gång bröt han båda händerna och på köpet fick han en streckkod på pannan (istället för pärlor). livet är väl inte detsamma som det hade varit. jag skrattar som för att tänka högt; Du Har Så Fel. Äntligen.